Inga solrosor direkt

Jag går igenom en period i livet just nu där jag inte mår sådär jättebra. Livet är inte sunshine and roses direkt. Jag har precis flyttat till en ny stad och allt är lite uppe i luften ni vet som det är när man flyttar. I Nässjö hade jag ett helt system som hjälpte mig på dagarna. Jag hade läkare och kontaktpersoner och psykologer som gjorde mitt liv levbart. Jag hade i alla fall någon form av vänskapskrets och framförallt en stabil daglig rutin.

Just nu... den största förändringen är ju att jag bor inneboende. Jag har bott där i en månad snart. Jag vet att det tar tid att vänja sig vid sånt. Men jag antar att jag trodde att det skulle vara annorlunda än det är. Eller inte egentligen. Jag trodde nog att det skulle vara så awkward som det är nu men att det skulle ha gått över vid den här tiden. Jag trivs inte.

Jag vet att jag kan gå ut och vara i resten av lägenheten när jag vill men jag håller mig till mitt rum i alla fall. Oftast för att det är där jag har alla mina grejer, men ibland för att jag helt enkelt inte orkar gå ut och vara social. Man behöver inte alltid prata och säga hej. Men när jag går in i köket och gör vad det nu är jag ska göra så är det som att jag tror att jag blir tittad på och jag kan inte slappna av.
Så nu nyss har det börjat med ett ihållande brummande läte från tvättstugan. Det får hela mitt golv att vibrera och jag kan inte stänga ljudet ute. Jag är väldigt ljud och ljuskänslig och det fick hela mig att rinna över. Så nu är jag hos mamma och pappa för att komma undan från hela den levnadsituationen. Livet är så jobbigt ändå. Att bara tycka det är jobbigt att finnas på en plats är något som jag verkligen inte behöver. Och något som jag inte klarar av.
Jag vet inte. Jag har tittat omkring efter en egen lägenhet. Inte för att jag alls vill flytta igen. Inte på tusen år. Men just nu känns det som att jag måste lösa det här problemet för det är det enda jag kan göra något åt liksom. Det skulle kännas bra att göra något så det känns som det händer nåt. Men det finns inga lägenheter. Och allt är så jäkla dyrt.

Sen är det hela den här grejen med doktorer och socialen och pengar och hejfaderittan. Det tar så lång tid. Jag har för det första inte fått mina papper från bräcke än. De skulle nog ha kommit för länge sen vid det här laget trodde jag. I alla fall innan jag flyttade. Som nu är en månad sen. Men fortfarande inte. De visste dessutom vilket datum jag skulle flytta...

Sen min remiss har blivit skickad till karlstad men de har inte hört av sig än. Jag går och väntar på det liksom. Måste ju få någon form av psykologkontakt.
Och så har jag inte kommit iväg med att skicka iväg papprena till sysselsättningen än för de har varit långt borta nedpackade någonstans innan nu. Och efter det så har jag mått så dåligt att jag inte klarat av att skicka dem.

Så det här med socialen och försäkringskassan och aktivitetsersättning och vad fasen det nu är som händer. Jag har ingen aning. Ekonomi suger kort sagt. De är så intetsägande jämt när de pratar med en. De har ingen aning hur lång tid det tar verkar det som ibland. Och jag får inga konkreta svar. Så jag vette fasen om jag får något nu i månadslutet eller hur det är. Gah.

Och på hela den här skiten så saknar jag Tobbe. Massor. Mängder. Kanske är det en del av mig som förknippar den säkra sköna delen av livet med honom. Jag vill tillbaka till den säkra famnen och få massa kramar varje dag och någon som säger att han älskar mig. Någon som man tycker om att umgås med på dagarna.

Jepp... så är det... Blä. Jag är inge bra på att hantera all sån skit. det blir för mycket helt enkelt. Slutar med att kroppen reagerar som om den är trött och jag bara vill sova. Medan mitt inre blir otroligt pysslig och vill ha något att göra HELA tiden. Den kan verkligen inte sitta stilla en sekund. Och blir jag tvungen att göra det håller jag på att gå sönder av frustration. De två delarna funkar inte något bra ihop.
Så depp också. Ibland vill jag inte kliva upp på morgonen. Känns inte som om det är någon mening med det.

Inte undra på att jag har målat, ritat och skrivit som en tok sen jag började flytta. Livet har varit en hel bergochdalbana med känslor åt höger och vänster. Att antingen må bra eller dåligt får ju the creative juices flowing liksom. När man bara är så händer det inget att rapportera om så att säga så då får man inget bränsle till verkstan. Så är det nog... Inte konstigt att vissa konstnärer slutar i drogpolen. Man blir dessutom hög på själva skapandet. En känsla man lätt kan bli beroende av. Jag tror jag har blivit det. Men det kan jag inte göra så mycket åt.

Kanske det blir lättare att sova nu när jag fått skriva av mig lite... ska försöka igen. Gonatt...

Vänner

Jag saknar Angelica och Sara. Jag önskar att de kunde komma hit idag. Att de bodde i närheten och att vi kunde träffas nästan varje dag. Jag saknar dem så mycket. De är så speciella för mig.

Idag ligger jag fortfarande i sängen. Jag har ont i bröstkorgen. Ni vet där solarplexus är? Där min själ sitter. Jag önskar de kunde komma hit idag och krama om mig.

Shoutout

This is a shoutout. Jag behöver hjälp. Jag håller på att drunkna igen. Jag vill inte kliva upp på morgonen och inte gå och lägga mig på kvällen. Jag är konstant ledsen och sur. Tycker hemskt synd om mig själv. Jag vill inte drunkna igen people. Hjälp mig. Ring, smsa eller kom och hälsa på. Snälla hjälp mig att dra mig ur djupet. Kanske inte någon kan göra allt. Men alla kan göra något.

Jag behöver hjälp. Jag vill inte hamna på botten igen.

Sumpdag

Idag har varit en sån sumpdag. Allt är verkligen emot mig. Slår i huvudet och kroppen överallt. Visar sig att jag inte har någon försäkring på Banshee. Får nyheten att jag inte är antagen till bageriutbilningen. Djursjukhuset hinner inte ta emot oss innan jag ska lämna ifrån mig Banshee. Och när jag ber Tobbe att komma in och äta lunch med mig har han migrän och kan inte köra. Påväg hem till honom, för gud vet att jag skulle behöva en kram idag, ser jag mitt tåg åka från perrongen precis när jag kommer fram till stationen. Nu sitter jag på bussen. Vi sitter längst bak jag och Banshee, det finns mest plats här för hund. Hon är så duktig på att åka buss min lilla fluffis!

Published with Blogger-droid v2.0.6

No moar!

Det är inte min dag idag. Har en sån där: vill bara krypa ner i sängen och gömma mig och gråta -dag. Och just idag fick jag kapitlet i miljöpolitik om den ekonomiska delen... Svår att fatta och massa jobbiga instuderingsfrågor.
Bad Banshee att äta upp min bok, men hon ville inte.

Har inlämningsuppgiften i religionkunskap sen också. Första frågan är: jämför likheterna mellan judendomen och kristendomen. Diskutera.
Suck... Re kräver så mycket tänka...

Please just shoot me now okay?

Published with Blogger-droid v2.0.4

En sån där morgon

Jag har en period med riktigt dåliga mornar. Jag är så trött och känner inte alls för att ta itu med livet. Det kanske rent praktiskt inte gör så mycket. Men jag tycker inte om att må så. Jag tycker inte om att må dåligt, det är väl rätt logiskt iofs.
Varje dag är en kamp mot deppigheten. Kan inte livet bara vara enkelt? Det vore mycket bättre tycker jag.

Published with Blogger-droid v2.0.4

Trött på studieskiten!

Fy fan, rent ut sagt, för CSN och studie krångel. Har suttit i en timme nu och försökt lösa det. Fick ansökan om studiemedel idag från CSN. Men den stämde inte, såklart >.<.

Så nu har jag suttit och fixat och ringt runt till tusen olika människor. Till CSN, (som bara kopplar mig vidare hela tiden), till min skola och till de som sköter min skola. Fy fasen för krångel. Fick en jättebra plan av CSN, men den kunde inte skolan genomföra för det var emot reglerna de hade.

Så då ringde jag till deras Lärcenter och fixade en helt ny plan som jag fortfarande inte begriper mig på riktigt. Men han jag pratade med (inte han jag brukar prata med, för han var sjuk, såklart) sa att om jag söker under den perioden så ska jag ha rätt till studiemedel för 50%.

Gawds! Nu vet jag bara inte när jag börjar min nästa kurs. De får vara snabba nu med att uppdatera min läroplan så att jag inte kommer efter och det inte strular mer med böcker och grejer. Jag är så trött på hela den här skiten!

Varför jag vill bli djursjukskötare

VARNING!

Känsliga tittare undanbedes! En hel del starka/äckliga bilder i den här videon.



Det här är varför jag vill bli djursjukskötare. För att kunna hjälpa.

Deppig Natt

I natt har varit en deppig natt. Jag somnade vid två och sov till fem då jag vaknade av en mardröm. Jag ville inte somna om in i drömmen så jag slog på lite Buffy och försökte tänka på annat. Efter ett tag gav jag upp och tänkte att det kanske skulle kännas bättre i duschen. Saker och ting brukar bli bättre av duschen. Men det blev sämre.

Jag låg och hade allmänt panik/depp attack i sängen. Väckte Tobbe. Men det är fortfarande inte bra. Saker och ting bara suger. Den här natten har nog varit påväg ett tag genom en kedjereaktion. Sist jag träffade Lena (kuratorn) sade hon att hon skulle ta tag och fylla på mina recept för pillrena. Vet fortfarande inte om hon har gjort det. Jag träffade henne inte sist vi skulle ses för vi trodde att Tobbe hade vinterkräksjukan och jag tänkte att hon nog inte ville ta med sig den hem.

Nu hade han inte det iofs. Men det visste vi ju inte den dagen. Mitt dygn har varit upp och nervänt ett bra tag och jag har sovit mellan 8-17, de timmar jag antar man kan ringa Lena. Så jag vet inte om hon någonsin fyllde på mitt recept. I vilket fall har jag inte haft tillfälle som ni förstår att gå och hämta ut något. För apoteket har ju också öppet de tiderna.

Så kommer det sig att jag har varit utan pillrena i en vecka. Detta har naturligtvis lett till att jag blir yr i huvudet, illamående, känns som om hjärtat hoppar över slag ibland och att det känns som om jag inte får tillräckligt med luft. Ni kan förstå att jag inte mått så bra den senaste veckan. Om man lägger till att jag inte sett dagsljus på en vecka och varit allmänt trött... fel. Tokigt jävulusiskt trött alla timmar på dygnet eftersom jag inte fått någon vettig sömn.

Så ja... allt detta ledde upp till inatt. Då allt kändes otroligt hopplöst. Jag kommer aldrig någonsin bli frisk kändes det som. Känns i detta nu fortfarande så. Jag har genomlidit åtta år av den här depressionen nu. Jag är så trött på den så jag kan inte annat än gråta. Men samtidigt så går dagarna på och ja... Vad ska jag göra åt det än att genomlida dem?

Jag vill så mycket. Jag vill leva. Jag vill studera, jobba, resa, ha kompisar, ha kul... Ja ni fattar. Men jag kan inte. För saker och ting känns så värdelösa. Jag känner mig värdelös. Jag är trött och orkar inte. Jag pallar inte stressen som kommer. Och jag vet inte vad jag ska göra för att må bättre. På åtta år har jag inte fått ordentlig hjälp. Jag behöver hjälp. Gör mig frisk, okej? Vill inte mer nu. Vill bara trycka på fast forward de tusen och två år det kommer ta för mig att bli frisk och hoppa hela vägen fram tills det att jag mår bra igen.

Naturligtvis är det värre just nu eftersom jag är i withdrawl. Men det gör ju inte saken lättare att veta det liksom. Jag har inte kunna göra så mycket åt saken. Och pillrena GÖR att jag mår "bättre". Dvs, jag mår mindre dåligt. Men jag mår heller aldrig bra. De tar egden av det dåliga, men också det glada och bra. Jag kan inte gråta när jag går på dem. Vilket i sig skapar otroligt frustration. För då släpper aldrig det dåliga. Den bara byggs på och på tills jag tror jag ska explodera men inte gör det. Det är skönt att gråta ibland. Det känns bra, lättare efteråt.
Så jag vet inte riktigt hur jag ställer mig till pillrena just nu.


Inatt ställde jag frågan "Varför blir man depprimerad?" till Google. Fick inget direkt bra svar. Inte för att jag egentligen förväntat mig det heller. Den här sidan hade en text som var rätt träffande:

http://www.vardguiden.se/Sjukdomar-och-rad/Omraden/Sjukdomar-och-besvar/Depression-hos-unga/

Och nej pappa. Punkten om självmordstankar stämmer inte. Jag vill för mycket med livet för det. Även om det ibland kanske hade varit bättre om jag faktiskt haft självmordstankar och sådär. För då hade jag prioriterats i vården och kanske inte behövt vänta och vänta och vänta på att få vård.

Jag hittade också ett nummer till Nationella Hjälplinjen. Där kan man få krishjälp. Man ringer deras nummer och får prata med en psykolog eller liknande. Däremot är den tjänsten totalt värdelös för de har bara ringtid från 13-22 och det är ju under de timmarna man mår någorlunda bra. Det är på natten sånt här kommer. Det är när man känner sig helt ensam i hela vida världen som det är som jobbigast. När alla ens bärpelare ligger och sover och man har ingen att vända sig till.

Jag hittade också ett nummer till Jourhavande Medmänniskor. En hotline för folk som behöver prata med någon. Vilka problem som helst. De har öppet 21-06 vilket ju är bra. Men det är bara normala människor som man pratar med. Visst, de har väl erfarenheter osv. Men ibland behöver man kanske någon som är utbildad i ämnet. Jag vet inte... I vilket fall så tror jag att det krävs mer mod än jag har att ringa dit...


Suck... Vad har jag gjort för att förtjäna att leva i den här... vad man nu kallar det... lidandet?

Vaknade... Attans

Somnade vi elva i gå kväll och vaknade vid tre nu i natt och kunde inte somna om. Helt enkelt för att jag inte är trött nog. Varför kan jag inte få vara såhär pigg på dagarna? Nej då! Då måste jag vara så trött att jag somnar sittandes rakt upp och ner utan ryggstöd med handen på datamusen (detta hände igår :P). Suck...

Då har jag ändå inte sovit något alls under dagen (förutom de minuterna framför datorn >.<) och både gått långpromenad, diskat och storstädat vardagsrummet. Man kan ju tycka att jag ska sova lite längre än till tre då. Fem kunde jag liksom ha klarat. Folk går upp vid fem, eller hur? Såna där jobbiga människor som jobbar tidigt dvs. Och de är ju vakna till sent ändå. Kanske jag kunde klarat det?

Men nej! jag måste vakna nu... Och då kommer jag troligen somna om som en stock vid sju eller nåt igen. Och så sover jag till tolv som vanligt och så kommer Banshee skita inne för att jag inte vaknar och tar ut henne i tid -.-

Aja... inget att göra åt antar jag. Ska slå på en film och sitta här och rosta lite. Tob bör komma upp vid fem någongång (ja, han är en sån där tidig människa den här veckan. ;))

Vill leva...

Fy f*n för mitt liv. Det var inte såhär jag tänkt mig... alls.

Såg lite bilder på en gammal kompis på fb. Hon lever. Alla mina vänner följer sina drömmar just nu. Och jag sitter här med händerna bakbundna. Jag kommer bli en bitter ung gumma... Fy f. för att bränna ut sig i åttan och att ha en kropp som behöver sova minst 14h om dagen och ett psyke som får panik och går sönder så fort en liten gnutta press eller stress infinner sig i mitt liv.

Jag vill också leva...

Väder = jag

Fy vilken natt. Vaknat tusen gånger och inte riktigt fått någon vettig sömn. Alltid legat vid ytan och dippat. Haft så ont i ryggen hela natten dessutom. Drömt så jag tror jag blir helt virrig och nu när jag äntligen vaknat så är vädret förfärligt grått och trist. Vaknade med en sorg i själen. Vill inte alls ta tag i den här dagen.

Till råga på allt fick jag ett mail från abf om att jag måste ringa och se om jag får någon praktik tills på fredag annars blir jag av med försäkringspengarna. Konstigt hot... Det skulle jag ju bli i vilket fall :/
Haft fullt upp med läkarbesöket just nu och all min ork har legat där. Inte orkat ringa någon. Jag hatar att ringa folk. Blä.

Fu för den här dagen. Nu ska jag gå ut med vavv och sen vetefasen...

Attans...

... Jag hann börja grubbla innan jag somnade. Så nu kan jag inte slappna av. Det som går genom huvudet på mig nu är showen som jag och Sara satte upp som projektarbete i slutet av trean. Vad töntigt va? Det är typ ett och ett halvt år sedan men ändå grubblar jag över det.

Jag har fortfarande kvar showkläderna vi sydde. Undra om jag fortfarande kommer i dem. Jag har lagt på mig en del sen dess. Blir så när man slutar dansa minst tre gånger i veckan :P och det var ju inte direkt några korta pass vi körde.

Den som hade den energin fortfarande. Nu är det mesta jag klarar av en timmes lugn promenad en gång om dagen, om ens det. Men det är mycket mer än vad jag var aktiv före vi skaffade hund så kanske kan jag få tillbaka lite muskler jag förlorat under året.

Vofflan ligger och flämtar i sömnen. Undra vad hon drömmer om.
Hon har börjat ta mer och mer åt sig av mig. Hon tyr sig mer och lyssnar mer (om hon inte har hittat någon form av god lukt på marken dvs...) det är något jag ska fråga om på valpkursen. Hur man får henne mer lyhörd. Det kan vara lite irriterande ibland med en hund som ignorerar en. Jag säger ignorerar för jag vet att hon hör mig. Hon bara känner inte för att lyssna.

Sen är det ju en valltyp som är bra på att jobba självständigt. Men ändå... Ska bli kul att testa sök/spår med henne sen. Då kommer den kvalitén väl till pass. Undra om det finns spår på fågel. Det borde det ju göra. Hon älskar ju att jaga fågel. Kanske man ska köra apportering med henne också när man ändå håller på för det har hon lärt sig alldeles själv.

Attans. Jag som inte ville ha en labbrador. Fast det förstås, hon tycker ju inte om att bada och är inte matglad. Så inte riktigt en labbe.

Hursom så är det ingen valpkurs imorgon. Den blev flyttad. Men då skulle vi testa sök. Jag är rätt nyfiken på det. Vet ju inget om det egentligen. Kanske passar det Banshee jättebra men inte mig. Det vore ju tråkigt.

Vill fortfarande iväg och köpa agility hinder. Börja träna lite innan snön kommer :P

Nu har jag pladdrat ett tag. Åter igen ett sovförsök. Gonatt!

Psykmottagningen

Där har jag varit idag. Så nu är det dags att bli inlagd på dårhuset. ;) Nejdå. Men för ett tag sedan ringde jag min doktor här i Bodafors och bad om mer hjälp. De tabletterna jag äter hjälper förvisso. Men jag skulle behöva mer hjälp än så. Han visste inte riktigt vad han kunde göra men skrev en remiss till Remiss och Bedömningsenheten i Eksjö. En månad senare (nu) blev jag kallad på ett möte där.

Jag fick träffa en psykolog och en doktor (samt en ung kille som höll på att utbilda sig och frågade om han fick sitta med på mötet.) Och sen började bombarderingen av frågor. Vi gick igenom min uppväxt, vi pratade om min panikångest, min deppresion, min utmattning och så tog jag upp misstankar om asperger. Jag fick göra ett test med 150 personlighets frågor också. Och två till lite mindre test med frågor. Allt detta på under en timme. Behöver jag nämna att jag var sådär lagom utkörd efter ett tag?

Så när allt det var klart kom överläkaren som skulle ge mig någon form av fortsättning på detta. De andra doktorerna rapporterade vad vi pratat om till henne och hon ställde några ytterligare frågor till mig. En av dem var hur jag kände igen mig i asperger, vilka symptom. Jag kunde inte komma ihåg dem. Men vi hade gått igenom dem tidigare under mötet. Så för att hjälpa mig på traven räknade överläkaren upp dem alla och jag bockade av dem en efter en. :P

Så nu ska jag få uppföljning i Nässjö. Inte en samtalsterapeut utan en slags coach mer. De sa att en samtalsterapeut inte skulle ge mig något eftersom det inte egentligen fanns någon orsak man kunde "ta på" till varför jag mådde som jag gjorde. Vad den här coachen ska göra är jag lite osäker på. Men det blir nog bra. Han/hon skulle ringa och ge mig en tid sen.

Jag har också fått öka min dos på Citalopram. Nu ska jag öka med en halv tablett (så jag äter 30mg) i två veckor. Sen öka ytterligare en halv till 40mg. Man kan öka lika mycket två gånger till sen om det inte skulle hjälpa och varför min läkare här i Bodafors inte har sagt det vet jag inte.

Jag är också ställd på kö för en utredning om asperger. Det tar nog ett ganska bra tag innan jag hör något därifrån. Det brukar vara långa köer har jag förstått. Och även om jag inte får en diagnos så kan jag få hjälpmedel att förstå hur jag fungerar. Vilket skulle hjälpa mig massor.


Det hela känns jätteskönt. Men samtidigt väldigt skrämmande. Idag när jag kom hem har jag ätit frukost, duschat och sen har jag sovit fram tills nu (från 13-18 ungefär). Jag blev helt slut nu när alla nerver lade sig.


Nu ska jag spela lite Forged Alliance med herrarna på nätet. Så vi hörs!

Fy f...

Mm, som sagt. pratat med doktorn idag. Han skickade en remiss till ett annat ställe "De svara om några månader" Bara för att mitt case inte är "akut" bara för att jag varit såhär i sjuk i åtta+ år och inte begått självmord än så räknas det inte som akut. Fy fan för doktorer som inte vet hur de kan hjälpa, slöa arbetsförmedlingar och livet som tydligen vill att jag har det svårt.

Irriterad kortis

Pfu! Tuff förmiddag. Jobbig hund och irriterande fluga. Saker och ting har gått mig på nerverna och jag har svårt att inte ta det personligt. Känns som om hela världen är ute efter att göra mig irriterad.

Sömnlös?!

0:45

Undra varför jag inte kan somna vid den här tiden... alltid annars funkar det attans så bra. Men när jag SKA sova så är jag jätte spänd. Blä. Kan verkligen inte somna. Tankarna bara virvlar. Inte ens asterix funkar just nu. Så jag sover en del på dagen, men det går bara inte att förbli vaken.

Först vaknar jag av mig själv vid tio. Detta efter att ha varit ute med valpen vid sju. Antingen det eller vaknat för att be Tobbe ta ut henne om han jobbar morgon.

Vid tio i alla fall ligger jag kvar i sängen och funderar länge på varför ska jag ta mig upp idag för? Det brukar sluta med att jag måste ge vovvan mat.

Sen sitter jag med någonting vid frukost, spel eller film. Sen efter någon timme börjar ögonlocken klippa igen. Jag kämpar med viljan att gå och lägga mig i sängen i några timmar innan jag krashar och sover allt mellan en och fyra timmar :P

Why? Efter att ha sovit i alla fall åtta pluss timmar under natten. Blä I tell you! Måste ringa doktorn snart. Det här känns inte normalt.

Ingen fisk på fredag heller

Nope. Inte idag heller. Vad konstigt tycker jag. Brevet borde ju ha kommit den här veckan. Hur kan de annars säga att det kommer två veckor efter sista anmälningsdagen :/ Kan väl ändå inte tro att det kommer på lördag-söndag. Det vore ännu mer udda.

Jaja... får väl vänta lite till då. Imorgon kommer ju Banshee och då du! Då blir det nya tag här hemma ^^

Four days is wierd

Four days... Fortfarande inget brev. Det börjar bli lite konstigt nu. De sa två veckor efter sista anmälningsdatumet. Då tänker man ju att det ska vara den här veckan :/

Three days, still no fish

Onsdag... posten kom och posten gick, utan att lämna mitt brev. Kanske jag helt enkelt inte kom in.