5 dec. 2011

Deppig Natt

I natt har varit en deppig natt. Jag somnade vid två och sov till fem då jag vaknade av en mardröm. Jag ville inte somna om in i drömmen så jag slog på lite Buffy och försökte tänka på annat. Efter ett tag gav jag upp och tänkte att det kanske skulle kännas bättre i duschen. Saker och ting brukar bli bättre av duschen. Men det blev sämre.

Jag låg och hade allmänt panik/depp attack i sängen. Väckte Tobbe. Men det är fortfarande inte bra. Saker och ting bara suger. Den här natten har nog varit påväg ett tag genom en kedjereaktion. Sist jag träffade Lena (kuratorn) sade hon att hon skulle ta tag och fylla på mina recept för pillrena. Vet fortfarande inte om hon har gjort det. Jag träffade henne inte sist vi skulle ses för vi trodde att Tobbe hade vinterkräksjukan och jag tänkte att hon nog inte ville ta med sig den hem.

Nu hade han inte det iofs. Men det visste vi ju inte den dagen. Mitt dygn har varit upp och nervänt ett bra tag och jag har sovit mellan 8-17, de timmar jag antar man kan ringa Lena. Så jag vet inte om hon någonsin fyllde på mitt recept. I vilket fall har jag inte haft tillfälle som ni förstår att gå och hämta ut något. För apoteket har ju också öppet de tiderna.

Så kommer det sig att jag har varit utan pillrena i en vecka. Detta har naturligtvis lett till att jag blir yr i huvudet, illamående, känns som om hjärtat hoppar över slag ibland och att det känns som om jag inte får tillräckligt med luft. Ni kan förstå att jag inte mått så bra den senaste veckan. Om man lägger till att jag inte sett dagsljus på en vecka och varit allmänt trött... fel. Tokigt jävulusiskt trött alla timmar på dygnet eftersom jag inte fått någon vettig sömn.

Så ja... allt detta ledde upp till inatt. Då allt kändes otroligt hopplöst. Jag kommer aldrig någonsin bli frisk kändes det som. Känns i detta nu fortfarande så. Jag har genomlidit åtta år av den här depressionen nu. Jag är så trött på den så jag kan inte annat än gråta. Men samtidigt så går dagarna på och ja... Vad ska jag göra åt det än att genomlida dem?

Jag vill så mycket. Jag vill leva. Jag vill studera, jobba, resa, ha kompisar, ha kul... Ja ni fattar. Men jag kan inte. För saker och ting känns så värdelösa. Jag känner mig värdelös. Jag är trött och orkar inte. Jag pallar inte stressen som kommer. Och jag vet inte vad jag ska göra för att må bättre. På åtta år har jag inte fått ordentlig hjälp. Jag behöver hjälp. Gör mig frisk, okej? Vill inte mer nu. Vill bara trycka på fast forward de tusen och två år det kommer ta för mig att bli frisk och hoppa hela vägen fram tills det att jag mår bra igen.

Naturligtvis är det värre just nu eftersom jag är i withdrawl. Men det gör ju inte saken lättare att veta det liksom. Jag har inte kunna göra så mycket åt saken. Och pillrena GÖR att jag mår "bättre". Dvs, jag mår mindre dåligt. Men jag mår heller aldrig bra. De tar egden av det dåliga, men också det glada och bra. Jag kan inte gråta när jag går på dem. Vilket i sig skapar otroligt frustration. För då släpper aldrig det dåliga. Den bara byggs på och på tills jag tror jag ska explodera men inte gör det. Det är skönt att gråta ibland. Det känns bra, lättare efteråt.
Så jag vet inte riktigt hur jag ställer mig till pillrena just nu.


Inatt ställde jag frågan "Varför blir man depprimerad?" till Google. Fick inget direkt bra svar. Inte för att jag egentligen förväntat mig det heller. Den här sidan hade en text som var rätt träffande:

http://www.vardguiden.se/Sjukdomar-och-rad/Omraden/Sjukdomar-och-besvar/Depression-hos-unga/

Och nej pappa. Punkten om självmordstankar stämmer inte. Jag vill för mycket med livet för det. Även om det ibland kanske hade varit bättre om jag faktiskt haft självmordstankar och sådär. För då hade jag prioriterats i vården och kanske inte behövt vänta och vänta och vänta på att få vård.

Jag hittade också ett nummer till Nationella Hjälplinjen. Där kan man få krishjälp. Man ringer deras nummer och får prata med en psykolog eller liknande. Däremot är den tjänsten totalt värdelös för de har bara ringtid från 13-22 och det är ju under de timmarna man mår någorlunda bra. Det är på natten sånt här kommer. Det är när man känner sig helt ensam i hela vida världen som det är som jobbigast. När alla ens bärpelare ligger och sover och man har ingen att vända sig till.

Jag hittade också ett nummer till Jourhavande Medmänniskor. En hotline för folk som behöver prata med någon. Vilka problem som helst. De har öppet 21-06 vilket ju är bra. Men det är bara normala människor som man pratar med. Visst, de har väl erfarenheter osv. Men ibland behöver man kanske någon som är utbildad i ämnet. Jag vet inte... I vilket fall så tror jag att det krävs mer mod än jag har att ringa dit...


Suck... Vad har jag gjort för att förtjäna att leva i den här... vad man nu kallar det... lidandet?