23 maj 2013

Inga solrosor direkt

Jag går igenom en period i livet just nu där jag inte mår sådär jättebra. Livet är inte sunshine and roses direkt. Jag har precis flyttat till en ny stad och allt är lite uppe i luften ni vet som det är när man flyttar. I Nässjö hade jag ett helt system som hjälpte mig på dagarna. Jag hade läkare och kontaktpersoner och psykologer som gjorde mitt liv levbart. Jag hade i alla fall någon form av vänskapskrets och framförallt en stabil daglig rutin.

Just nu... den största förändringen är ju att jag bor inneboende. Jag har bott där i en månad snart. Jag vet att det tar tid att vänja sig vid sånt. Men jag antar att jag trodde att det skulle vara annorlunda än det är. Eller inte egentligen. Jag trodde nog att det skulle vara så awkward som det är nu men att det skulle ha gått över vid den här tiden. Jag trivs inte.

Jag vet att jag kan gå ut och vara i resten av lägenheten när jag vill men jag håller mig till mitt rum i alla fall. Oftast för att det är där jag har alla mina grejer, men ibland för att jag helt enkelt inte orkar gå ut och vara social. Man behöver inte alltid prata och säga hej. Men när jag går in i köket och gör vad det nu är jag ska göra så är det som att jag tror att jag blir tittad på och jag kan inte slappna av.
Så nu nyss har det börjat med ett ihållande brummande läte från tvättstugan. Det får hela mitt golv att vibrera och jag kan inte stänga ljudet ute. Jag är väldigt ljud och ljuskänslig och det fick hela mig att rinna över. Så nu är jag hos mamma och pappa för att komma undan från hela den levnadsituationen. Livet är så jobbigt ändå. Att bara tycka det är jobbigt att finnas på en plats är något som jag verkligen inte behöver. Och något som jag inte klarar av.
Jag vet inte. Jag har tittat omkring efter en egen lägenhet. Inte för att jag alls vill flytta igen. Inte på tusen år. Men just nu känns det som att jag måste lösa det här problemet för det är det enda jag kan göra något åt liksom. Det skulle kännas bra att göra något så det känns som det händer nåt. Men det finns inga lägenheter. Och allt är så jäkla dyrt.

Sen är det hela den här grejen med doktorer och socialen och pengar och hejfaderittan. Det tar så lång tid. Jag har för det första inte fått mina papper från bräcke än. De skulle nog ha kommit för länge sen vid det här laget trodde jag. I alla fall innan jag flyttade. Som nu är en månad sen. Men fortfarande inte. De visste dessutom vilket datum jag skulle flytta...

Sen min remiss har blivit skickad till karlstad men de har inte hört av sig än. Jag går och väntar på det liksom. Måste ju få någon form av psykologkontakt.
Och så har jag inte kommit iväg med att skicka iväg papprena till sysselsättningen än för de har varit långt borta nedpackade någonstans innan nu. Och efter det så har jag mått så dåligt att jag inte klarat av att skicka dem.

Så det här med socialen och försäkringskassan och aktivitetsersättning och vad fasen det nu är som händer. Jag har ingen aning. Ekonomi suger kort sagt. De är så intetsägande jämt när de pratar med en. De har ingen aning hur lång tid det tar verkar det som ibland. Och jag får inga konkreta svar. Så jag vette fasen om jag får något nu i månadslutet eller hur det är. Gah.

Och på hela den här skiten så saknar jag Tobbe. Massor. Mängder. Kanske är det en del av mig som förknippar den säkra sköna delen av livet med honom. Jag vill tillbaka till den säkra famnen och få massa kramar varje dag och någon som säger att han älskar mig. Någon som man tycker om att umgås med på dagarna.

Jepp... så är det... Blä. Jag är inge bra på att hantera all sån skit. det blir för mycket helt enkelt. Slutar med att kroppen reagerar som om den är trött och jag bara vill sova. Medan mitt inre blir otroligt pysslig och vill ha något att göra HELA tiden. Den kan verkligen inte sitta stilla en sekund. Och blir jag tvungen att göra det håller jag på att gå sönder av frustration. De två delarna funkar inte något bra ihop.
Så depp också. Ibland vill jag inte kliva upp på morgonen. Känns inte som om det är någon mening med det.

Inte undra på att jag har målat, ritat och skrivit som en tok sen jag började flytta. Livet har varit en hel bergochdalbana med känslor åt höger och vänster. Att antingen må bra eller dåligt får ju the creative juices flowing liksom. När man bara är så händer det inget att rapportera om så att säga så då får man inget bränsle till verkstan. Så är det nog... Inte konstigt att vissa konstnärer slutar i drogpolen. Man blir dessutom hög på själva skapandet. En känsla man lätt kan bli beroende av. Jag tror jag har blivit det. Men det kan jag inte göra så mycket åt.

Kanske det blir lättare att sova nu när jag fått skriva av mig lite... ska försöka igen. Gonatt...