Besök hos Lappglims Kennel

Så då var det äntligen dags att skriva om besöket hos Lappglims Kennel. Som ni kanske vet så har vi bestämt oss för att välja Finsk Lapphund istället för Siberian Husky. Jag insåg att jag ville ha mer utav en hund än jag kunde få genom en Husky. Eller det var fel sagt. Jag ville ha andra grejer i en hund än jag kunde få ur en Husky. De är nog lite för envisa för mig. Jag vill ha en lite mer lättränad hund som första gångs hund då jag är väldigt intresserad av agility och annan lydnad. En Husky hade varit lite för mycket jobb. Kanske senare i framtiden så skulle vi kunna skaffa en. Vi älskar fortfarande rasen.

Så då kom jag i kontakt med Lappglims Kennel. En liten uppfödning av Finska Lapphundar i hemmamiljö. De hade redan då en kull på två veckor. Två hanar och två tikar. Varav två var bruna (en hane resp. tik). De gick bort med en gång. Tobias vill inte ha en brun hund. En diskussion som vi haft åtskilliga gånger då jag älskar bruna/röda Huskys ^^. De hade en svart hane med vita tecken och en domino färgad tik. Dessa två är de vi har funderat över.
Jag trodde att Tobbe skulle vilja ha hanen. Jag har alltid haft intrycket att han vill ha en svartish hund. Men tydligen inte för han uttryckte att han var för svart. Just typiskt Tobbe >.< Så det har mest lutat åt den dominofärgade tiken redan innan vi for dit första gången. Så då kom äntligen den 25 april. Dagen då vi skulle åka och träffa Lina, som är kennelägaren och de små valparna och deras vuxna hundar. Som jag längtat! ^^ Vi klev upp rätt tidigt. En vana som jag har fått på senaste. Vid sju vaknar jag och är utvilad. Det har nog aldrig hänt tidigare i hela mitt liv... Dock en bra vana att ha när vi nu ska ha hund, så jag försöker behålla den.


Vi for iväg vid 9 snåret och jag var naturligtvis tvungen att ta en klassisk "Tobias kör" bild. :D


På väg ner mot Sävsjö, helt underbart väder och friskt i luften.


Vi kör in på närmaste mack. Men eftersom det är röd dag och det bara fanns kontant betalning för diesel så blev det inte så lyckat första gången. Andra gången gick det bättre!


Så väntade oss en nästan tre timmars färd som vi egentligen inte var så heta på. Det här med att åka långt blir lätt tråkigt i längden :P Så jag busade lite med kameran.



Och så åkte vi... och åkte och åkte och åkte... När vi kommit ungefär halvvägs försökte jag ta ett kort på skylten in till den staden vi passerade. Men jag misslyckades... två gånger >.< Där den vita pilen är åker skylten precis ut ur bilden. Så går det när man har en kamera som tar lite tid på sig att fota :P

En liten stund senare bestämde jag att det var dags att sträcka på benen. Det var alldeles för fint väder för att åka hela sträckan i ett hie. Uppmärksam som jag alltid är när vi är ute och åker (ironi är svår att uttrycka i text) upptäckte jag ett badställe där vi kunde rasta.

Tobbe står och läser på en skyllt om sjön. Själv orkade jag inte bry mig om mörtar eller vad det nu var som levde där...


Här fick jag faktiskt också vara med på bild! Kortklippt (det är fortfarande ovant :P) och vacker som näcken sitter jag på ett par stenar ute vid vattnet!


Tobbe fick också vara med på bild.


Men vi stannade inte så länge. Ingen idé att dröja. Vi hade halva vägen kvar och våra ben var klarsträckta. Vi for igenom stad efter stad och skogen förblev tråkigt skogig... Sverige är inte världens intressantaste ställe att bildsemestra på kan jag tänka. :P
När det inte var så långt kvar insåg vi hur uti i ingenstans de här människorna verkligen bodde. Draghunden bodde ute på vischan tyckte vi med åker så långt ögat nådde åt alla håll. Men här åkte vi bara längre och längre in i skogen tills vi möttes av en (iofs tämligen bred men...) grusväg.



Det var vid det här laget vi började fundera på vart vår kära GPS egentligen tänkte föra oss. Alltid lika kul att knappra in någonting på den och hoppas på att den åtminstone inte kör ut oss i havet eller liknande :P Vägen gick upp och ner väldigt brant (detta från någon som nu är van Småland :P) och hit och dit och kringelikrok. Vi åkte förvisso förbi några hus här och där och funderade på vem som egentligen ville bo såhär ödsligt. Jag menar, vi tycker om Bodafors, den är inte stort och ligger ute i ingenstans. Men det här var verkligen... ingenstans. :P

Till slut kom vi i alla fall fram till det lilla samhället där Lina och hundarna bodde. Det var ett mysigt ställe, men lite för litet för till och med min smak. Här hade vi trevligt med de små pluttarna och deras matte och husse ett par timmar.



När vi väl träffat henne var det ingen idé att tveka. Det här var vår Banshee.



Hon var minst i kullen och också inte lika utvecklad som sina syskon. Just typiskt oss att fastna för minstingen. Våra katter är ju inte direkt stora, fast de är fullvuxna :P Men söt var hon. Här har hon borrat in sig i mammans mage.



Mamma Lala var mindre än jag trodde att Finska Lapphundar var. Men otroligt fin och kelig, trots pälsen som var lagom skroffig efter valpandet och de jobbiga små ungarna som bara ville ha mat hela tiden. Haha! Hon var rätt trött på dem vid det här laget.



Här är någon annan som var väldigt trött på dem. Toivo, inte deras pappa. Han morrade varje gång de började närma sig honom på sina vingliga ben. Men han ville inte gärna lämna köket för där var ju vi och människorna var han gärna nära.



Men visst är hon den alldeles underbaraste lilla sälunge ni sett? Hon var blygare och inte riktigt lika på som hennes bruna syskon. Så det ska bli intressant att träffa henne igen när vi ska dit när de är sex veckor gamla och se hur hon är då. :D



När hennes brorsa var för busig och hårdhänt i leken kom hon och kröp in mellan mig och diskbänken där jag satt på golvet. Där fick hon vara ifred och snart somnade hon. Så otroligt mysigt tyckte jag!

Sen när vi skulle åka och jag reste på mig och kramade henne hejdå en sista gång stod hon ostadigt och förvirrat på benen ett tag och såg sig omkring yrvaket. Sen började hon gå efter mig och oj vad jag fastnade för henne då! Jag föll pladask för den lilla fluffiga korven som på ostadiga ben försökte följa med mig ut i hallen. Helt klart att hon skulle bli vår!

Men tyvärr kunde vi ju inte ta med henne då, även om jag gärna hade önskat det. Nej... det var dags att fara hem igen. Så vilken väg var det nu då tillbaka in i skogen? Det är tur att man har GPS säger jag bara...



Trötta efter dagen stannade vi till halvvägs hem igen på en pizzeria. Såhär trött ser man ut när man varit och tittat på valpar hela dagen:



Efter maten blev vi lite piggare tack och lov. Dum idé att somna vid ratten.



Så var äventyret över för den här gången. Nu ska vi bara vänta på att få åka dit igen. Något jag ser otroligt mycket fram emot. Längtar efter min lilla plutt. Otroligt att man kan bli så kär i något man bara träffat en enda gång.

Jag sammanställde en liten Home Video för framtida tittande. Alltid kul att se om några år när Banshee är lite äldre ^^



Vi hörs så länge! Nästa gång kanske jag har ännu mer bilder och film av den lilla plutten att dela med mig av ^^