Det är något med den där gatan för hon blir alltid som förbytt när vi ska gå den hemåt. Aldrig bortåt, men hemåt. Hon hoppar och biter mig i händerna. Nafsar mig i byxorna. Allra helst i knäväcken för då kommer hon åt hud. Och jäklar vad det gör ont.
Den här gatan är lång. Jag försökte med allt möjligt. Distrahera henne så hon fick något annat att tänka på. Tränade fot. Gav henne något att bära. Nothing works. Till slut blev jag så arg på henne att jag var redo att klippa till henne.
Då knöt jag nävarna och sa till mig själv: Hon är en fin hund, hon är vacker och gosig och snäll och underbar. Hon är valp och naffsas bara för att hon vill leka med dig för att hon älskar dig.
Så tittar man ner på den där underbara helt och hållet jätteglada solstrålen. Och så går man resten av vägen hem...
Can you spot the dog?
Det låter som att Banshee kanske är lite övertrött, att det är en överslagshandling. När det där händer, vilket är mkt vanligt med valpar, så prova att kasta ut en näve med godis på backen. Små små godisar så hunden har nåt att göra.
SvaraRaderaAtt försöka träna fot, eller nåt annat som hunden inte kan, i det läget, är lika med att förstöra ett kommando.