Möte med arbetsterapeut

Idag var jag på arbetsförmedlingen för att träffa en arbetsterapeut. Det är inte min handläggare har jag fått klart för mig idag. Utan bara någon som kommer följa med hela vägen. Anki som hon heter, den kvinnan jag träffade första gången jag var där, är min handläggare.

Så idag har jag pratat om varför jag är som jag är och vart jag kommer ifrån. Min historia och mitt sett att se på saker och ting. Hon läste mig rätt snabbt. Jag hade berättat lite och så sa hon: "Såhär är du", det ser jag på ditt kroppspråk. Det kändes väldigt skönt. Hon förde en dialog med en som en psykolog inte gör. Vilket jag hade varit rädd för. Det är så himla irriterande. De sitter där och ser viktiga ut som om de vet massor om dig men inte vill tala om det för att du ska ta reda på det själv :P

Hon föreslog sen att vi skulle fokusera mer på ett mentalt helande genom kroppslig ansträngning. Hon trodde att min kropp var mycket mer länkad till mitt huvud, stressmässigt, än hos vissa. Så om man coolade ner kroppens stress så skulle huvudet följa med mycket mer. Än tillexempel hos andra där de kunde stänga ner huvudet bara. För min stress gick från huvudet ner i kroppen. Och hon hade rätt. Jag tyckte det lät bra. Hon tyckte det var jättebra att jag gick på Tai Chi och att vi kanske skulle börja på någon form av sjukgymnastik mot stress. Vilket jag tyckte lät bra.

Men mycket om det sade hon inte. Det kommer nog senare i så fall tror jag. Vi pratade massor men jag tycker inte att vi kom fram till så mycket egentligen. Inget man kunde ta på i alla fall. Hon tyckte att vi skulle börja arbetsträna för att se var mina gränser för tid och arbetssysslor gick. Och det var väl ungefär som jag trodde. Men det var det vi kom fram till och sen så ska min handläggare kontakta mig och vi ska väl sätta upp ett nytt möte. Där vi antagligen ska ta kontakt med något ställe där jag kan arbeta. Jag vet inte riktigt. Allt jag förstod av vad hon berättade var att nästa steg är att Anki ska kontakta mig. So much so good.

Så då var det bara att vänta... igen... >.< Tålamodet är på upphällningen hos mig... Jag orkar inte vänta mer >.<

Men något roligt har jag i alla fall fått göra idag. Vi svängde förbi djuraffären och jag har nu köpt ett koppel, inte halsband då vi inte vet vad som kommer passa. Men i alla fall ett koppel som jag tyckte var snyggt. Jag försöker köpa på mig en liten grej i taget så att man är förberedd på honom/henne när den tiden kommer. Så nu har jag en hundleksak och ett koppel!
Tobbe var väldigt motsträvig och tyckte att det kanske var lite tidigt för sånt. Men jag tror inte han har förstått riktigt än på riktigt att vi ska skaffa hund. Han sa också att vad skulle hända om vi ångrade oss av någon anledning och inte skaffade hund? Då skulle vi ha en massa saker vi inte behövde. Det är ingen risk försäkrade jag honom :P Då sa han: Men tänk om vi gör slut då? Jag: Då skaffar JAG ändå hund.

Vad säger ni mamma och pappa? Vad skulle ni säga om att få hem en Nina och en hund att bo hos er medan hon hittar något vettigt eget boende? :P Det skulle bli livat inte sant XD Inte för att risken är så överhängande att vi gör slut men... heh... Ändå en kul tanke. En hund hemma hos mamma och pappa i deras tysta vrå av världen.


Bilden har försvunnit någonstans påvägen tyvärr :/

Cotton fick också vara med på bilden. Men eftersom det var mörkt i rummet fick jag använda blixt och hon blev bara en vit floff! Jag tyckte det var lite roligt i alla fall. Och jag gillar militärmönstrat ^^ Så nu vill jag ha hund ännu mer. *väntar*