Resan till Värmland

Så var man påväg då. Påväg hem till mamma och pappa. Men skulle inte jag ha åkt igår frågar ni? Jo, det skulle jag, men jag mitt klumpo lyckades försova mig. Jag vaknade lagom till att bussen gick, i Jönköping sex mil bort. Jag hade ställt två väckarklockor. Men den ena lyckades Tobbe stänga av i sömnen och den andra ringde inte. Ja... jag vet, ibland lyckas man.

Så jag fick ta bussen idag istället. Men på något vis tror jag att jag har ödet emot mig. För resan började med att Tobbe skulle skjutsa mig in till Jönköping. Och det första som händer, nästan innan vi lämnat uppfarten är att vi kör fast i en snödriva. Det tar lång tid innan vi kommer upp därifrån. Den goda nyheten är att vid det laget frös vi inte längre. Tack och lov kom en av våra goda grannar och hjälpte till.

Vid det laget var det tur att vi var rätt tidiga ut. För det var på håret att jag hann med bussen. Folk kör frustrerande sakta när det är snö ute på vägarna. Speciellt när man är stressad. Jag har en känsla av att det inte gick helt lagligt till överallt. Men nu sitter jag på bussen i alla fall...

Och är väldans uttråkad. Det är mycket därför jag skriver. Tycker det är rätt nice att swebus har wifi ombord på deras bussar. Men Tobbe ringde också och höll mig sällskap ett tag. Han hade varit och hälsat på sin far på jobbet. Och fått reda på lite oroande nyheter.

Christoffer, Tobbes systerson, hade varit med om en olycka natten till igår, som jag förstod det. Tydligen så hade han varit på party och någon hade kört honom hem. När de sladdat av vägen och slängts en tjugo meter in i skogen och på det voltat ett par gånger! Jag vill inte ens tänka på hur fort de måste ha kört! En stor Volvo (MIN Volvo I might add! Det är samma bil jag är uppväxt med och har ett lite speciellt band till) flyger inte så långt utan ordentlig fart... eftersom jag visste att christoffer var okej eftersom han postat på facebook i morse (den pojken har tusen och en änglar så många olyckor han har kommit levande ut ur) så utbrister jag: MIN VOLVO! MIN BIL! ... ja, det var min reaktion på det hela... ibland funderar jag på hur jag tänker. Så den är nog i alla fall rätt kvaddad och christoffer ligger på akuten. Min spontana tanke på det är dessutom: stackars lilla bil... jaja...

Det som är lite mysko i det hela är att Christoffer hävdar att han inte körde. Men när den mannen som kör förbi och hittar honom så är han ensam. Christoffer säger att han hade passat ut av allt han druckit och smällen och vaknat senare ensam i bilen. Problemet här är väl att det hände långt ute i ingenstans i skogen. Vart skulle de andra i bilen tagit vägen? Och om de stuckit och lämnat honom där... vad är det i så fall för kompisar han har? Jaja... jag vill tro att han inte ljuger. Men det ser inte bra ut för honom. Han kan bli av med körkortet så det visslar om det... igen... det är en vild pojke det där.

Nu är vi i Mariestad. Bara två timmar kvar på resan. Vad ska jag hitta på nu då...