14 okt. 2010

Att vara kär


Jag förstår inte riktigt de som säger att man bara kan vara förälskade i ett kort tag. Som de biologer som hävdar att hormonet som gör att man känner sig kär slutar produceras i kroppen efter ett tag. De skulle nog få sig en ordentlig tankeställare om de fick göra lite tester på mig.

Jag har varit tillsammans med Tobias i sex år, om en halv månad. Och jag blir fortfarande lätt om hjärtat och fluffig i bröstkorgen varje dag han kommer hem från jobbet. Varje morgon jag vaknar och han inte är där saknar jag honom. Att vara ifrån honom är en plåga. Till och med efter bara någon dag. Jag hittar på saker att göra att samma rum som han när han är hemma fast jag egentligen skulle velat göra något annat. Så beroende är jag av hans närhet. I alla svåra frågor är det honom jag vänder mig till. Det är honom jag först vill dela mina tankar och upplevelser med.

Jag skulle aldrig kunna tänka mig att leva utan honom. Han är verkligen mitt allt och mitt center i livet. Det är han jag kretsar runt som en planet runt en sol. Med honom vid min sida vet jag att jag kan leva mitt liv i lycka.

Han är inte ens en egen person längre. Han är bara den andra halvan av min själ.

Jag älskar honom... Fortfarande lika hett som för sex år sedan. Och jag planerar att älska honom till nästa liv och kanske lite till...